Live Love Laugh

It's a good thing, tears never show in the pouring rain
As if a good thing ever could make up for all the pain
There'll be no last chance to promise to never mess it up again
Just a sweet pain of watching your back as you walk
As I'm watching you walk away.

En av mina favoritlåtar. Den här versionen är fantastisk.

Nu orkar jag inte mer! Har suttit i flera timmar och skrivit på ett grupparbete. Min hjärna vill inte
ta in mer information om organisationers struktur. Jag vill äta chips, dricka cola och vila. Eller
dansa rumpan av mig med alkohol i blodet. Men icke, jag ska självklart fortsätta med detta
fredagsnöje tills jag är färdig. Det kommer ta tid, jag lovar.

Jag känner mig som ett barn på julafton idag. Varför? Jo, för ikväll bär det av till SF Bio.
Klockan 23.59 rullar jävligt efterlängtade New Moon igång! Jag har helt seriöst väntat på
detta sedan jag såg världspremiären av Twilight. Det komiska var dock att jag och min
bästa vän var otroligt rastlösa en fredagskväll för ett år sedan, och tänkte gå på bio. Det
fanns INGET som lockade. Tillslut bestämde vi oss för att ge romansen mellan en dödlig
och en vampyr en chans, även om tanken på fantasy fick oss att vilja spy.
Det är jag otroligt glad över. Nån mer som ska se den ikväll?

Fortfarande sjuk. Läser Elle och äter lussekatter.
Skiter totalt i att det inte ens är december.
Mer lussekatter åt folket.

Varje gång jag är nedstämd och ser den här bilden blir jag alltid lite gladare.
Det ungen använder som solskydd är alltså framdelen av fordonet.
Kreativt.

Hjärnan springer alltid i förväg och blickar mot framtiden, medan hjärtat krampar efter det
som en gång varit. Ibland glömmer vi att andas, väljer att gråta oss till sömns eller kastar
glas på väggar. Äter splittret, gömmer oss för verkligheten, hatar livet när ingen ser på.
Men värst av allt; vi väljer att blunda för nuet. Ibland medvetet, ibland omedvetet.

Det gör ont i mig att läsa om unga självmord, att råka klicka mig in på ”till minne av X”-bloggar,
och att fälla tusen tårar över en person jag tidigare inte ens visste existerade. Jag kan inte
hjälpa det. Jag är kräfta, och väldigt känslig enligt horoskopet. Vilket stämmer till fullo.

Det hugger även till i hela kroppen varje gång jag tittar på de tusentals mord som visas i olika
CSI-serier, eller varianter av programmet. Jag gråter mig till sömns när James van Praagh på
kanal 4, talar med döda andar till sörjande närstående, eller när cityakuten på trean rullar i
bakgrunden.  Varje gång tänker jag ”tänk om det hände mig”. Tänk om det vore någon jag kände,
tänk om det vore mina egna föräldrar. Självfallet gör jag det jag är bäst på mitt i natten, då jag
oftast är totalt utmattad efter dagens aktiviteter – jag gråter ännu mer. Somnar sakta till mina
egna viskningar om att något sådant här aldrig får hända någon jag älskar, och att jag aldrig mer
ska ta dessa människor för givet.

Vaknar upp med svullna ögon, utför mina ärenden, kommer hem utmattad, möter mamma i
dörren som oskyldigt undrar någonting. Min utmattning och min hunger utformas och kommer
ut som ett tyket irriterat svar på hennes fråga.

Jag ser rakt inuti henne när jag möter hennes sårade blick. Jag ser hur allting på bara några sekunder,
spricker där inne och börjar blöda från alla håll. Jag vet att hon undrar vad hon gjort för fel, när hon
stänger in sig på sitt rum och kryper in under täcket.

Jag vet att det var mitt fel när jag smäller igen dörren till mitt rum, jag vet att jag borde be om
ursäkt men att mitt ego är för stort. Så jag sätter på TV:n och tittar på något sorgligt, låter tårarna
bekanta sig med mina kinder och tänker att jag kan ska sluta ta människor förgivna.
Från och med imorgon.

Men imorgon kan vara försent. Mamma jag älskar dig. Pappa jag älskar dig.
Två meningar man ALDRIG kan säga för många gånger. Remember that.

foto: unknown                                                             


It's a cruel cruel world, to face on your own,
A heavy cross, to carry along,
The lights are on, but everyone's gone,
And it's cruel

It's a funny way, to make ends meet,
when the lights are out on every street,
It feels alright, but never complete,
without joy,

I checked you, if it's already been done, undo it,
It takes two, it's up to me and you, to proove it,
On the rainy nights, even the coldest days,
you're moments ago, but seconds away,
The principal of nature, it's true but, it's a cruel world

 



2 år, 3 månader. Under de tillfällen jag isolerar mig, väljer att inte finnas till
för omvärlden värker det på en ny nivå. Det ekar högt, skär sönder trumhinnor
fastän jag spelar musiken på högsta volym. Kontrasterna blir starkare där de
sitter intatuerade på ögonlocken och hjärtat slår trippla slag.
Det gör ont att sakna. Det gör ont att inte ha
alla pusselbitar på plats. Att inte ens
ha dem inom räckhåll.

det där med att lägga sig i tid har ju aldrig riktigt varit min grej.
speciellt inte när jag hittat massvis med ny & grym musik.

Barfota fötter mot kallt kakelgolv, kranen droppar i otakt med sekundvisaren och mörkret
omringar varenda partikel. Han stirrar rakt in i sin egen spegelbild, men allt som kan urskiljas
är grå dimma.

Skvätter iskallt vatten i ansiktet för att få ner svullnaden runt ögonen, misslyckas. Dröjer sig
kvar framför den blanka ytan på väggen och funderar på vad som är realistiskt och vad som
är en illusion. Vad han är kapabel till att göra, vad han borde ge upp. Vilka drömmar som borde
hållas inlåsta, vilka som är för stora och vilka som man vågar tala högt om.

Han trycker ner mässingshandtaget på den vita trädörren, drar på sig adidassneakersen och
rycker åt sig sin svarta prassliga jacka innan ytterdörren smälls igen. Regndropparna är tunga
och stora. Träffar honom i nacken och i pannan, som en pil av uppenbarelse. Inga drömmar
är för stora eller för svåra att nå.